Sorterar

...minnen och klottrar ner det som känns av vikt, det finns många hemska saker som inte fått lov att komma men nu är det fan dags att det gör de... De värsta kan kanske inte kommer men gör de det så får jag ta det då...
Känner att jag mår bättre ju mer som kommer ut, att skriva så privat, det gör jag bara om jag mår riktigt bra...
Jag måste få ventilera saker med människor, annars gräver jag bara ner mig...
Ärren finns kvar men de känns bättre att få ner de så här....

Jag är starkare trots alla sår och alla sprickor som jag har....men de finns så otroligt att mer att skriva om...
Men det är först nu jag fått distans att skriva om mig på ett så personligt plan... eller rättare sagt tagit mig tid och lyssna på vad jag känner, innan har jag skyndat genom livet för att inte missa något och bara lagt locket på det hemska som hänt, stängt in och låst in i en mörk vrå...
Det är tack vare att jag lärde känna en person på ds som jag vågat öppna mig som jag gjort...
Han har visat mig vägen... Han har visat mig att man måste våga för att komma någonstans, vågar han ta kontakt med sina känslor så vågar jag...

*kastar mig handlöst ut och faller fritt*