Ibland önskar jag att tankarna ville stanna borta, och inte leta sig in under min hud. Önskar att min älskade var här nere och fanns här, jag behöver honom mer än jag själv vill erkänna.. Han är mitt allt och utan honom finns jag inte.
Jag kämpar försöker hålla mig ovanför vattenytan men känner att jag faller ner och försvinner bort. Snälla låt mig få en dag utan ångerst utan mörker igen. Jag orkar inte leva så här, det är mig övermäktigt.. Jag kvävs under alla måsten, alla tankar. Det finns inte något ljus, som håller mig fast här.
Antaa anteeksi minun rakas, men mörkret finns i min själ och kväver mig sakta. Jag vill inte falla ner i mörkret jag vill inte men jag gör det ändå. Jag ber om din förlåtelse och förståelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar