Jag är glad att jag har Phoenix som vän för han vågar säga saker som alla tänker om mig, Jag vet att han skulle säga att jag såg ut som en levande död om han såg mig idag, för han ser bakom fasaden, han ser hur jävla mycket jag saknar Enkeli, hur dåligt jag mår av att Enkeli 'ignorerar mig'. Att någon ser bakom fasaden kan vara det som räddar livet på en person, att våga ställa frågan som inte någon vågar ställa: "Hur mår du egentligen?" aven om han mer eller mindre vet svaret kommer bli: "Jag vill dö för jag orkar inte leva längre"
Jag är 25 år nu i skrivande stund, 25 år och har inte ett fast jobb, ingen direkt utbildning heller har jag, allt jag har är en obotbar diagnos som kommer ge mig ett mindre helvete resten av livet, för mig är varje dag en kamp mot att inte sätta i mig en bunke tabletter, och ständiga försök att försöka förstå hur människor fungerar, med ständiga misslyckanden som resultat. Misslyckanden som har format mig till den jag är idag, jag är ständigt på flykt från det som är jobbigt. Där är jag och J lika jävligt lika vi båda "stänger ner"det som är jobbigt och låter ingen se. Det som inte syns finns inte eller hur? Men när ingen ser och ingen finns till hands satt rädda oss så kommer tankarna smygande, sakta sakt innanför skalet.
Tankar om hur jävla värdelös man är som människa, hur jävla ful man är, att man dessutom ser ut som en överviktig flodhäst hjälper inte, tankarna lägger sig som tjock svart hinna över det som kallas lycka. Är det något som är fel i ens relation så så är det säkert mitt fel... När det händer så slår alla mörka tankar sig fram utan nåd, de skuffar hänsynslöst undan det som är bra och positivt i ens liv.
Döden hägrar med en frihet som ingen kommer att förstå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar