Kopierat från hans senaste mail till mig:
´Ja,
jag undviker dig. Det är för att jag inte vill bli sårad av dig igen,
jag är trött på det. Jag är inte i ett mentalt tillstånd där jag kan
klara av att bli djupt sårad igen, därför avslutade jag kontakten när
jag fortfarande ´bara´ var lite sårad...
Det här är bara
några av alla de saker som du har sårat mig med, de senaste 1,5
månaderna... det finns så mycket annat både för den här perioden och
sedan tidigare...:
Du påstår att du tar kontakt med mig för att du tycker synd om mig, för att jag har lite vänner.
Så
du bara vaknar en dag efter att inte ha pratat med mig på ett halvår
och tänker ´det är så synd om ******, han har inte haft så många att
prata med under det här halvåret så det är bäst att jag tar kontakt med
honom´? Den typen av medlidande behöver inte jag, känns mer som du ser
ner på mig.
Jag vet inte vad jag ska tro längre, jag frågade dig
om du trodde att dina mardrömmar kunde ha med mig att göra. Då sa du att
du hade haft dem långt tidigare, senare påstod du att jag var en del av
orsaken men att du inte ville tala om det för att såra mig...
Du
vill inte att dina vänner ska ljuga för dig, men ändå gör du det för
andra. Det kvittar om du ansåg att det var välmenande, jag ställde en
fråga och då förväntar jag mig ett ärligt svar.
Du kan ju intala dig själv att du har försökt hjälpa mig, men du har inte gjort något för mig.
När
jag pratar om mina problem (Vilket inte har varit så ofta, så att du
har haft någon anledning att gnälla. Jag slutade mer eller mindre efter
att Socialen gav mig pengar till hyra.), så kommer du inte med några
förslag till hur problemen skulle kunna fixas. Du säger bara, ´jag vet
inte´ eller ´jag är trött och kan inte tänka´... det kallar inte jag
hjälp. det känns inte ens som om du försöker.
Jag kom med förslag på hur du skulle kunna hjälpa mig.
Jag
talade om att jag behövde hitta mitt barnasinne och att jag trodde att
det enda sättet att fixa det på, skulle vara genom att ´återuppleva en
bra barndom´. Du nappade först på iden, men sen så ångrade du dig. Med
motivation att du trode att det skulle bli för känslosamt och för att du
var rädd för att göra situationen värre.
Jag har tidigare nämnt
att det känns som om jag inte har fått speciellt mycket livserfarenhet,
att jag inte har fått möjlighet att uppleva så mycket i livet. Du har
vid tidigare tillfällen försökt betala mig ´för min tjänster´, men man
kan inte köpa vänskap, den måste förtjänas. I vilket fall som helst så
fick du ett gyllene tillfälle att betala mig iom föregående (och det jag
nämnde i början av den här) punkt. Du kunde betala allt på en gång i
form av en resa, så att jag kunde komma och hälsa på. Det hade vi båda
tjänat på... du var ensam, du hade ingen att träffa (samma för mig).
Men
det blev ju inte mycket av det, så fort jag tog upp ämnet och ville
planera resan, så undvek du det genom att börja göra annat. Du sa inte
ens till att du började göra annat. Den ena gången var du tyst i nån
timme, då sa du att du läste om vad man kunde göra när jag kom. Men
senare kom det fram att du letade efter någonstans där man kunde rida...
Vid ett annat tillfälle, svarade du först inte på en timme, sedan sa du
hade börjat städa. Det höll du på med i 3 timmar till.´
Det
han skriver gör mig så förbannat lessen Visst jag erkänner jag är inte
världens lättaste person att umgås med jag har en massa skelett i min
garderob men vem har inte det.??
Jag har försökt att komma med
förslag som skulle hjälpa han ur den situationen, han är för fan 25 år o
har aldrig haft ett sommarjobb!!!
Jag ska inte säga något för jag
hade mitt första sommarjobb på annan ort förra året, men innan dess har
jag faktiskt hjälpt till hos min mamma i hennes bageri och skött det
hela sommar själv... Jag försökte ge honom förslag på vad han kunde
göra men han säger bara Nej det klarar jag inte av..
Efter ett tag så slutar man ge förslag och blir bara irriterad när han börjar klaga om att han inte har några pengar...
Han
tycker att jag har blivit född med silversked i mun vilket inte stämmer
jag har fått jobba hårt för att tjäna några pengar överhuvudtaget
därhemma (hur bra är en lön på ca5 000+en resa till utomlands för två månaders mån-fred arbete??)
Visst min familj och jag har varit ute
och rest med det är juh slantar som jag jobbat ihop tillsammans med
familjen, jag har varit i de flesta världsdelar och varit i ett 30-tal
länder FÖR att mina föräldrar hellre reser upp pengarna än skaffar dyra
digitala saker... Jag lovar vi var bland de sista som skaffade video o
att skaffa DVD-spelare har mina päron inte gjort än...
Han tror
att mitt liv är som en dans på rosor, han vet inte hur det är att ha
hemlängtan så att man håller på att då itu, det ända han säger ´Det är
ditt eget fel det är du själv som satt dig den sitsen..´
Men tack så jälva mycket då...
Han
vet inte hur orolig jag är för mina nära o kära för att det ska hända
dem något medans jag är här borta, förra gången jag reste iväg så dog
min barndoms kompis i en trafikolycka,jävla hur kul tror han att det är att
få ett telefonsamtal som säger
´Hej. Har du ***** där? Vi vill inte
att du är ensam när vi berättar detta... Vi skulle berätta en sak för
dig *** dog igår kväll i en trafikolycka när hon skulle åka hem från en
fest..´
Jag fasar för att få ett sådant telefonsamtal till... han tycker jag bryr mig mer om henne än vad jag gör om honom...
Och
den här jävla resan jag kan fan inte betala för ALLT visst hade han
kommit hit så skulle jag kunna bjuda honom på saker.. När min lillebror
och hans flickvän kommer så ska jag ta dem till ´Planet Hollywood´ jag
kommer antagligen bjuda på mat o korten som man tar... Föra att jag vill
att de ska ha de som minne men inte fan tänker jag betala min lillbrors
resa hit... Den får han vackert spara ihop till själv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar