Meltdown

Tjo så kom den berömda härdsmältan typ 3 dagar för tidigt. Jag har verkligen inte tid eller ork med det. Jag vill inte falla handlöst i bottenlösa hål. Jag vill inte höra rösterna som talar om för mig hur värdelös och misslyckad jag är. Ändå ligger jag i fosterställning och andas ångest, rösterna vrålar i mina öron berättandes hur misslyckad, värdelös dum och korkad jag är.
Jag gömmer mig under täcket försöker fokusera på det positiva, men jag ser inte ljuset för allt mörker.

Jag är trött på att försöka passa in i en norm som jag inte förstår, trött på känna mig misslyckad och otillräcklig. Ångest över att inte få veta när om hur jag kommer träffa älsklingen. Ibland undrar jag om jag ens betyder något för honom, då han hellre prioriterar att spela datorspel än att städa. Det känns inte så, det känns som datorspelen är viktigare. Det är viktigare att få en bättre stridsvagn i datorspelet än att få undan i lägenheten så vi kan träffas.

Jag känner mig bortvald över ett datorspel.