Min diagnos, mitt eget svarta helvete som för
följer mig var jag än går. En ständig känsla av utanförskap. Det spelar
inte någon roll om hur många märkeskläder jag har, hur uppklädd jag är,
för diagnosen jag har följer ändå med, under skinnet. Jag ser ut som vem
som helst, du kanske tom mött mig på stan, men vet du inte om min
hemlighet så är jag vara vem som helst.
Jag rider på höga berg
och allt är strålande, för att i nästa sekund falla platt, rakt ner i
helvetet. Känslan av utanförskap gör att livet kan kännas becksvart
trots att jag egentligen har allt.
Jag önskar att jag var som
alla andra, att jag passade in någonstans, att jag inte hade den här
diagnosen, som fäller mig lik golvad jämnt med marken. Jag önskar jag
slapp all ångest, all oro för att inte passa in. Jag önskar att jag
tyckte det var roligt att fira födelsedagar och andra högtider, istället
känner jag en ångest inför dem. För mycket folk, för mycket ljud, för
mycket intryck, som lämnar mig golvad dagen efter..
Trots allt
detta så har jag hittat en man jag som trodde jag var dömd till att bo
själv för all framtid. En man som står ut med mina dalar och toppar, som
tröstar mig när ångesten blir för svår att hantera, som ser personen
bakom diagnosen.
Jag är tacksam att jag träffat dig älskling. Jag är
glad att du snart stått ut med mig ett år, jag kan fortfarande inte
fatta vad du ser i mig.
Din trygghet, din styrka, och ditt inre
lugn gör att jag vågar tro på en framtid tillsammans. Jag är lika kär i
dig nu som den dagen vi träffades första gången. När jag såg dig komma
gående på perrongen så föll jag handlöst, jag ville inte erkänna det då.
Du är vad jag letat efter hos en man ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar