Det finns få saker som gör mig livrädd, som får mig att vända om och fly, en sak som får mig livrädd, även om jag inte visar något på ytan är det när någon kommer mig för nära, kommer in under skalet.Det som finns under skalet är det som jag är mest rädd om, den jag älskar finns där, mina närmaste vänner och min familj, vad jag än säger om dem.
Det har blivit svårare att komma innanför det innersta skalet, ju längre tiden går, ju fler jag släppt in, dessto fler som som sårat mig. Jag är rädd för att bli älskad för den jag är, utan någon mask/fasad uppe.
Jag talar om de där gångerna jag vaknar kallsvettig mitt i natten, väcker dig, kryper in i din famn, och lyckas mot alla odds somna om trygg i din famn. Eller de gångerna jag fullkomligt går i taket för en liten bagatel, när jag rusar i väg med gråten i ögonen och ilskan i stegen och känslan av att hela världen är emot mig, då jag innerst inne önskar att du smög efter och bara höll om mig.
Ja jag är rädd att jag ska såra Harry genom att låta masken skina igenom, att han ska se mig när jag brutit ihop, tro mig det är ingen vacker syn. Det är en och endast en som sett mig när jag brutit ihop totalt, Enkeli. Det var när Phoenix berättat att han blivit ihop med Faye, då föll jag handlöst, tur i oturen så hade jag Enkeli som inte bangade för att fånga upp mig, när jag sedan satt mig på tåget hem så hade jag tre par blåmärken av Enkelis händer på mina överarmar, han hade kramat mig så hårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar