Det är dags att bita ihop, frenetiskt hålla ihop det sista lilla som är kvar av styrkan och börja föra krig mot demonerna, som börjar växa sig allt starkare. Jag vill inte falla jag vill verkligen inte det igen. Jag vill inte ner på botten ännu en gång. När det gäller kärlek så ger jag det en chans till och det är Harry. Han är min sista chans, funkar det inte med honom så fungerar det inte med någon.
Mox gjorde mer och slå mig sist, han lyckades knäcka mig tror jag. Ja jag tror för jag vill inte känna efter vill inte veta hur det egentligen ligger till. Jag vill glömma allt som har med honom att allt som hänt. Jag har aldrig känt mig så korkad som när jag hittade 'det' på hans dator aldrig känt mig så kränkt.
Har äntligen lyckats bli av med Tramen och Pepsi, jag hoppas att de äntligen gett upp. Jag orkar inte med deras frågor om mox.
Önskar att jag hade någon som väntade på mig, när jag kom hem, någon som bara är. Någon man kan krypa upp i famnen hos och bryta ihop hos. Någon som inte rädds mörkret när det sipprar fram, för det kommer komma igen. Jag är i mörkret nu, jag vaknar panikslagen mitt i nätterna, med hjärtat dunkande i vild sken.
Känslan av att jag är ensam är så stark att jag kvävs snart under den, för jag kan inte förstå hur någon ska kunna leva med mig.
Jag 'måste' ha rutiner för annars går jag under, jag 'måste' ha struktur annars går jag under i kaoset. Jag har levt i kaos, sedan jag kom hem från usa det är nu 3½år. Kaoset slukar mig snart, för jag ser inget slut på det, jag behöver en fast punkt där jag kan hänga upp min tillvaro och bara vara.
Min räddning i allt det här är jobb jobb och ännu mera jobb, jobbet är det som håller mig över ytan, min fasta punkt som jag surrar runt. Allt annat är oväsentligt,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar