Sakta lägger sig mörkret över husen, tankarna mal, ångesten bubblar upp till ytan, vill inte, orkar inte, kan inte. Håll om mig, håll mig nära, låt mig andas.
Var så glad att jag hittat Ron på facebook igen, tre dagar fick jag vara glad innan han brutalt krossade min illusion. Jag kommer alltid vara misslyckad i hans ögon bara för att jag inte ger han pengar ställer upp på orimliga krav om att betala hans nöjen. Han tror inte på att man kan ändras, tydligen har jag inte ändrats alls på de tre åren som vi inte haft kontakt. Han ser bara mina negativa sidor, inte det jag lyckats med. Det gör ondare än ondast att jag inte duger till, visar inte mig svag, vill inte se ångesten i vitögat igen. Han tror så mycket, att mitt liv varit/är lätt, vad vet han om mörker? Jag har varit nere på botten, jag vill inte dit igen.
Ron vill ha närhet, jag vet inte om jag vill ha det igen. Jag ville träffat honom som en vän, utan några krav, börjat om på nytt, men Ron grävde bara i det i förflutna, rev upp sår. Jag vill inte kramas med Ron, han är inte min typ alls. Ron ville ha kravlös närhet, jag tolkar det som att han ville ha en kk något som jag inte är intresserad av, inte från någon.
Jag är redo att slå mig till ro, bilda familj, men med vem? Jag vill inte leka runt längre, jag vill känna trygghet, få ro i sinnet.
Ångest, ångest, håll om mig, smek mig trygg, glöm bort vem jag var, se mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar